Mats Sjölin, Saima Jönsson och Anneli Philipson var årets talare på Första Maj. Röda Kapellet hade som vanligt en stor och välspelande ensemble på plats, inledde med "Första Maj" och avslutade med "Internationalen".

Mats Sjölins tal återges här:

Första maj är arbetarrörelsens dag för fred, rättvisa och solidaritet. En traditionsfylld dag men också en dag där idéer ventileras och tankar utbyts. En dag där det politiska samtalet kan föras. Detta samtal förutsätter i sin tur en politisk arena eller om man så vill en del av samhället där beslut tas under demokratiska former. Detta i kontrast mot den del där marknaden ges fritt spelrum. Det är skillnad mellan att vara medborgare med medborgerliga rättigheter och att vara kund med inflytande utifrån köpkraft.        

Det behöver inte vara så att samhället, det må vara staten eller kommunen, i alla sammanhang har de bästa lösningarna, men jag är övertygad om fördelarna med demokratiskt fattade beslut och beslut med ett vidare perspektiv när det gäller viktiga samhällsfunktioner kring infrastruktur, när det gäller skola och vård och när det gäller sociala frågor för att ta några exempel. Demokratiskt fattade beslut utifrån en värdegrund där andra hänsyn än strikt ekonomiska är tillåtna.

För det handlar inte bara om att ansvara för eller att äga, det handlar också om att klä detta med ett innehåll, att se att det politiska ansvaret är mer omfångsrikt än ett ekonomiskt ansvar. Det måste formuleras ett syfte för det som vi vill ha i kommunens regi, i den demokratiska sektorn.  

För några år sedan föreslog vi att insynen i de kommunala bolagen skulle bli bättre. Bolagsstämmorna borde självklart vara öppna för alla ägare, d v s alla invånare och vi har också föreslagit att bolagens styrelseprotokoll görs offentliga via kommunens hemsida.

Kommunen som ägare till hamnen, kan och måste ställa miljökrav. Vi har här drivit frågan om miljöanpassade avgifter och vi har föreslagit ett samarbete över nationsgränserna kring miljöanpassade transporter, men inte fått något gehör.

Kommunen som ägare till Trelleborgshem, kan och måste ha en bostadspolitisk målsättning och inte bara ett vinstintresse. Det handlar om att få en blandad bebyggelse med olika upplåtelseformer och att motverka segregation och utanförskap.

Kommunen som ägare till Östersjöterminalen, kan och måste ha en annan inriktning än att slänga ut stans enda biograf för att få upp hyresnivån.

Kommunen som huvudman för all den traditionella verksamheten med skola, vård och omsorg, kan och måste se som sin uppgift att ta tillvara medborgarnas intressen och utveckla verksamheten och kvalitén.

Jag kan med förvåning se hur den borgerliga alliansen i Trelleborg verkar tycka att det är viktigare att med ökade bidrag och andra förmåner stödja den privata Kunskapsskolan än att utveckla den egna skolverksamheten. Kunskapsskolan får ekonomisk ersättning från kommunen för att klara skolskjutsverksamheten men har valt att snåla in på detta. Då bjuder kommunen på detta en gång till genom att låta eleverna få åka med i kommunens skolbussar. Kunskapsskolan får ersättningen och kommunen står för kostnaden. Ur Kunskapsskolans synvinkel skulle man kunna kalla det entreprenöranda. Ur medborgarens synvinkel handlar det snarare om bristande omsorg om kommunens intressen. De intressen som de politiskt förtroendevalda har till uppgift att bevaka.

Under de år vi i Vänsterpartiet satt i kommunfullmäktige var vi förutseende nog att föreslå att det skulle vara möjligt att lägga medborgarförslag till Trelleborgs kommunfullmäktige. Så blev också genomfört och på Första maj ifjol lämnade jag in ett medborgarförslag som blev behandlat så sent som för en dryg vecka sedan. Man skulle nästan kunna tro att det låg en tanke bakom att jag på nästa Första maj-möte skulle kunna redovisa vad som hände med förslaget, men så är det nog inte.

Förslaget var att Trelleborgs kommun skull ansluta sig till den Europeiska koalitionen av städer mot rasism, vilket har startas på initiativ från Unesco. En koalition av städer och kommuner som har ställt sig bakom en gemensam deklaration. I denna sägs att de är övertygade om att rasistiska och diskriminerande ideologier, attityder och handlingar som riktar sig mot vissa kategorier medborgare och invånare utgör ett allvarligt hot mot jämlikhet, ömsesidig tolerans, fred, säkerhet och socialt sammanhang i kommunen.

I andra avsnitt av deklarationen anges att städerna är övertygade om att kampen mot rasism och diskriminering tillhör de lokala myndigheternas skyldigheter samt att de vill lära av tidigare erfarenheter i agerandet mot rasism och att utbyta sakkunskap för att förbättra sina handlingsprogram. Här har vi alltså själva syftet med att arbeta i ett nätverk och inte var och en för sig.

I deklarationen kan man vidare läsa att i alltmer varierade och multietniska städer är främjande av jämlikhet och kamp mot diskriminering en hörnsten i utvecklingen. Och för att ge ett praktiskt uttryck åt åtagandet att bekämpa rasism och diskriminering har städerna så enats om att anta ett handlingsprogram i tio punkter.

En anslutning till koalitionen sker normalt i två steg. Det första steget är att man gör en avsiktsförklaring och att kommunen utifrån de tio punkterna, tittar på hur ett arbete inom egna verksamheter och tillsammans med andra aktörer i kommunen skulle kunna formas för att utveckla ett medlemskap i koalitionen. Nästa steg innebär att kommunen skriver på ett avtal och förbinder sig att använda hela sin politiska styrka för att motverka rasism och diskriminering, genom implementering av de tio åtagandena, d v s det ska finnas åtminstone någon aktivitet på var och en av de tio punkterna.

Kommunfullmäktige beslut blev att man sa nej till medlemskap och nej till avsiktsförklaring, istället ville man avvakta genom att ge kommunstyrelsen i uppdrag att se hur Trelleborg skulle kunna medverka i koalitionen och vad som krävs. Men om detta ska vara seriöst och om det inte bara är ett sätt att bli av med frågan ingår det ju rimligen i detta uppdrag att utforma ett handlingsprogram för Trelleborgs kommun. För om inte detta görs, hur ska man då kunna bedöma vad som krävs? Varför detta arbete skulle vara mer framgångsrikt om kommunen står helt utanför samarbetet förstår jag inte riktigt. Det borde egentligen vara precis tvärtom.

Finns det då något skäl till att Trelleborgs kommun överhuvudtaget ska arbeta mot rasism? Ja, tyvärr gör det. Främlingsfientligheten har här som bekant etablerat ett starkt fäste, Sverigedemokraterna har ju vuxit till sju mandat i kommunfullmäktige. Det i sin tur riskerar att påverka de normer som styr hur vi förhåller oss till rasism och främlingsfientlighet och jag tycker att man tydligt kan märka detta.

Rappakalja och vänsterdravel kallade Sverigedemokraternas Per Klarberg handlingsprogrammet och det må ju vara hänt. Men det är beklämmande att denna inställning vinner majoritet i kommunfullmäktige. Trelleborgs kommun borde ha kunnat ställa sig bakom uppfattningen att främjande av jämlikhet och kamp mot diskriminering är en hörnsten i utvecklingen. Trelleborgs kommun måste ta striden mot rasism och främlingsfientlighet.

I ett kort lokalt tal hinner man inte ta upp alla frågor, men inte ett Första maj-tal utan något om Pågatåg och jag kan bara notera att trots all diskussion om klimathotet verkar regeringen och finansminister Borg inte inse behovet av en utbyggd järnväg. Den stora infrastruktursatsning som gjordes under förra regimen riskerar nu att avbrytas när finansministern istället propagerar för vägutbyggnader.

Inte minst här i Skåne har kollektivtrafikresandet ökat markant och framförallt med tåg. Ingen annanstans i Skåne än i Trelleborg har politikerna varit så negativa till Pågatågstrafik och där finns förklaringen till varför Trelleborg har hamnat utanför. Med en större andel pendling till och från Trelleborg växer behovet av bra förbindelser och en trafik som är långsiktigt hållbar. Behovet av Pågatågstrafik blir därför bara större och större.

Vänsterpartiet lämnade kommunfullmäktige för 1½ år sedan men behovet av en vänsterpolitik har inte minskat.

Främlingsfientlighet måste bemötas, rasismen måste stoppas. Det måste finnas ett alternativ till den borgerliga politiken.

En politik som värnar den gemensamma välfärden, som gagnar de svaga och utsatta grupperna.

En politik där miljöaspekterna tillåts påverka besluten.

En politik där insyn och delaktighet förbättras och demokratin utvecklas.

En politik där jämställdheten prioriteras.

En politik som minskar klyftorna i samhället.

En politik som gör Trelleborg bättre.

En frihetlig, långsiktigt hållbar socialism.

Myten om förfördelade Sverigedemokrater

   En av de myter SD gärna odlar är den att de skulle vara orättvist behandlade av övriga partier. Nu senast handlade det om att de vill sitta med i nämndernas presidier. De tycker nämligen att det är svårt att förstå handlingarna till mötena annars.

   SD får trots allt bestämma sig: är man ett oppositionsparti som vill verka av egen kraft eller vill man vara en del av den styrande alliansen alternativt ett bihang till socialdemokratin?

   Om man vill verka av egen kraft så får man också acceptera att inte ha styrka nog för presidieposter – och man kan ju inte gärna kräva att andra ska avstå sitt inflytande bara för att hjälpa stackars SD vars kraft och förmåga tydligen inte räcker till.

   SD har nu vid flera tillfällen agerat för att det ska bli fler politiker. Innan valet ville man det rakt motsatta.

   Det är inte ett dugg synd om SD, de har precis den representation som deras valresultat berättigar till. Att de sedan inte har intresse att ägna tid till att läsa handlingar är en annan sak.

Ordförande, fullmäktige, åhörare

När jag för några år sedan föreslog att det skulle vara möjligt att lägga medborgarförslag till Trelleborgs kommunfullmäktige anade jag inte att jag själv skulle använda mig av det, men så blev det nu i alla fall.

Jag får börja med att tacka för svaret på mitt medborgarförslag. Jag tänkte också, så kort det går, beskriva lite av bakgrunden till förslaget och kommentera det förslag till beslut som föreligger.

Förslaget är alltså att Trelleborgs kommun ska ansluta sig till den Europeiska koalitionen av städer mot rasism. En koalition av städer och kommuner som har ställt sig bakom en gemensam deklaration.  I denna sägs att de är övertygade om att rasistiska och diskriminerande ideologier, attityder och handlingar som riktar sig mot vissa kategorier medborgare och invånare utgör ett allvarligt hot mot jämlikhet, ömsesidig tolerans, fred, säkerhet och socialt sammanhang i kommunen.

I andra avsnitt av deklarationen anges att städerna är övertygade om att kampen mot rasism och diskriminering tillhör de lokala myndigheternas skyldigheter samt att de vill lära av tidigare erfarenheter i agerandet mot rasism och att utbyta sakkunskap för att förbättra sina handlingsprogram. Här har vi alltså själva syftet med att arbeta i ett nätverk och inte var och en för sig. I deklarationen kan man vidare läsa att i alltmer varierade och multietniska städer är främjande av jämlikhet och kamp mot diskriminering en hörnsten i utvecklingen. Och för att ge ett praktiskt uttryck åt åtagandet att bekämpa rasism och diskriminering har städerna enats om att anta ett handlingsprogram i tio punkter. Detta handlingsprogram finns också redovisat i underlaget till beslut i punktform. Men handlingsprogrammet är självklart mer omfattande än så, för att öka förståelsen för innehållet, finns för varje punkt en underrubrik och också lite exempel på aktiviteter som skulle kunna ingå i just den punkten. Jag tänkte här kort återge delar av detta och också några få exempel på hur andra kommuner har agerat utifrån handlingsprogrammet. Jag gör det bl a eftersom förslaget till beslut ju innehåller att kommunstyrelsen ska undersöka på vilket sätt Trelleborgs kommun skulle kunna medverka i koalitionen och jag kommer att återkomma till detta.

Den första punkten kallas "Vaksamhet mot rasism", i handlingsprogrammet har den underrubriken "att skapa ett övervaknings-, uppföljnings- och solidaritetsnätverk mot rasism på stads- och kommunalnivå". Ett nätverk mot rasism skulle också kunna vara ett kommunalt utskott eller en beredning.

Den andra punkten "Analysera rasism och diskriminering och övervaka kommunal politik" handlar om att samla in data om rasism och diskriminering, fastställa mål och analysera effekten av kommunal politik. Med anknytning till denna punkt har någon kommun gjort en integrationsundersökning där attityder till rasism har undersökts och man har också arbetat med bokslut där utvecklingen vad gäller bl a demokrati, integration, jämställdhet och frågor knutna till barnkonventionen blir belysta.

Som tredje punkt finns "Bättre stöd till offer för rasism och diskriminering". I detta kan ingå att arbeta med jämställdhets- och mångfaldsplaner och att förebygga och motverka kränkande särbehandling och diskriminering.

Punkten "Större medverkan och mer välinformerade invånare" innehåller att ge invånare bättre information om deras rättigheter och skyldigheter, om skydd och rättsliga alternativ och om de straff som finns för rasistiska handlingar eller beteende.

Den femte punkten rubriceras "Aktiv stödjare av lika möjligheter" och har som förklarande underrubrik "Att underlätta möjligheter till likvärdig anställning och stöd till mångfald på arbetsmarknaden genom kommunens myndighetsutövning". Närliggande detta är punkten därefter, "Tillämpa lika möjligheter som arbetsgivare och tjänsteleverantör". Kommunen ska här åta sig att vara en arbetsgivare som ger lika anställningsmöjligheter och tillhandahåller tjänster rättvist. Här finns åtminstone en åtgärd som Trelleborgs kommun har vidtagit genom att mitt tidigare förslag om avidentifierade ansökningshandlingar vann gehör här i fullmäktige ifjol. Antidiskrimineringsklausuler vid upphandling, uppföljning av utvecklingen av etnisk mångfald i personalstatistik är två andra exempel inom dessa områden.

Som sjunde punkt anges "Rättvis tillgång till bostäder" vilket handlar om att vidta aktiva åtgärder för att stärka policyn mot bostadsdiskriminering. I detta kan ingå att ta fram en bostadspolitisk strategi och att utifrån ägardirektiv stärka arbetet med integration och jämställdhet.

Den åttonde punkten "Utmana rasism och diskriminering genom utbildning" har väl en självförklarande rubrik liksom nästa punkt "Främja kulturell mångfald". Inom båda skola och kultur finns stora möjligheter och jag vet att det görs en hel del, de antirasistiska filmdagarna är bara ett exempel inom de här områdena.

Den sista punkten "Hantera hatbrott och konflikthantering" kan exempelvis handla om nätverksarbete med andra myndigheter.

Som framgår av de handlingar ni har fått så kan en anslutning till koalitionen ske i två steg, det är alltså det normala förfaringssättet. Den lägre graden innebär att man gör en avsiktsförklaring och att kommunen utifrån de tio punkterna, tittar på hur ett arbete inom egna verksamheter och tillsammans med andra aktörer i kommunen skulle kunna formas för att utveckla ett medlemskap i koalitionen.

Den högre graden av anslutning innebär att kommunen skriver på ett avtal och förbinder sig att använda hela sin politiska styrka för att motverka rasism och diskriminering, genom implementering av de tio åtagandena, d v s det ska finnas åtminstone någon aktivitet på var och en av de tio punkterna.

Den formulering som finns i förslaget till beslut ligger väldigt nära det som gäller för avsiktsförklaringen. Kommunstyrelsen ska alltså ges ett uppdrag att se hur Trelleborg skulle kunna medverka i koalitionen och i detta måste rimligen också ingå att utforma ett handlingsprogram för Trelleborgs kommun. För om inte detta görs, hur skulle man då kunna bedöma vad som krävs? Varför detta arbete skulle vara mer framgångsrikt om kommunen står helt utanför samarbetet förstår jag inte riktigt. Det borde egentligen vara precis tvärtom.

Finns det då något skäl till att Trelleborgs kommun överhuvudtaget ska arbeta mot rasism? Ja, tyvärr gör det. Främlingsfientligheten har här som bekant etablerat ett starkt fäste. Det i sin tur riskerar att påverka de normer som styr hur vi förhåller oss till rasism och främlingsfientlighet.

Medlemskapet kostar ingenting men självklart kan aktiviteter som görs i kommunen innebära en kostnad. Men om vi antar att man vill arbeta mot rasism innebär ju detta i så fall ingen skillnad vare sig man är med i koalitionen eller inte. Skillnaderna består dels i att handlingsprogrammet skapar en struktur, dels i att kommunen, när den väl har fullt medlemskap, gör ett åtagande att verkligen arbeta utifrån det som sägs i handlingsprogrammet och slutligen att koalitionen med dess gemensamma resurser skapar förutsättningar för ett effektivare arbete.

Den enda nackdel jag kan se är ifall man av olika skäl inte vill arbeta mot rasism. Som jag sa tidigare så står det i den deklaration som koalitionen har antagit att främjande av jämlikhet och kamp mot diskriminering är en hörnsten i utvecklingen. Om man inte delar denna uppfattning så blir naturligtvis arbetet mot rasism en belastning och inte en nödvändig del för att utveckla kommunen.

Det finns alltså två steg, avsiktsförklaring respektive fullt medlemskap. Kommunstyrelsens förslag innebär inget av dessa steg. Jag lämnade medborgarförslaget för ett år sedan, nu vill man ha ytterligare ett år på sig för att fundera. Men ändå tänker man sig tydligen att arbeta fram ett handlingsprogram för hur ska man annars få fram ett beslutsunderlag angående vad ett medlemskap skulle innebära? Och det är ju så förslaget till beslut är formulerat: "…vilka resurser som krävs för ett medlemskap" det handlar alltså inte om att ta fram förutsättningar för en avsiktsförklaring. Tyvärr framgår det ju inte av materialet varför man har kommit fram till denna ståndpunkt. Jag kan tycka att det är märkligt att det inte anges något som helst motiv till det förslag som presenteras. Det finns säkert någon tanke bakom förslaget, men den presenteras i varje fall inte. Kanske är man nöjd med det arbete som bedrivs, eventuellt ser man inte rasismen som ett problem, kanske tänker man sig andra arbetsformer. Jag vet inte eftersom det inte finns någonting kring detta i svaret och det känns onekligen lite tomt.

Jag kan dela uppfattningen att frågan om medlemskap måste återkomma till kommunfullmäktige, men jag kan inte förstå det sätt på vilket frågan om avsiktsförklaring har hanterats. Rimligare borde vara att låta det arbete som enligt kommunstyrelsens förslag ändå ska göras, ske med stöd av en avsiktsförklaring. Min förhoppning är att detta arbete inriktas mot och leder fram till ett medlemskap. 

Jag tackar för ordet.

Mats Sjölin

 Trelleborg säger nej till antirasistiskt arbete!

I måndags sa kommunfullmäktige nej till det medborgarförslag som Vänsterpartiet lämnade in förra Första Maj, att kommunen skulle ansluta sig till den europeiska koalitionen av städer mot rasism.

Och vad är då denna koalition för något? Jo, det är ett initiativ som kommer från Unesco, där de kommuner som ingår har ställt sig bakom en gemensam deklaration. I denna sägs att de är övertygade om att rasistiska och diskriminerande ideologier, attityder och handlingar som riktar sig mot vissa kategorier medborgare och invånare utgör ett allvarligt hot mot jämlikhet, ömsesidig tolerans, fred, säkerhet och socialt sammanhang i kommunen. De ser också främjande av jämlikhet och kamp mot diskriminering som en hörnsten i utvecklingen.

Utifrån detta formuleras sedan ett handlingsprogram till hjälp för det praktiska arbetet och koalitionen fungerar då som nätverk, stöd och resurs.

Kommunfullmäktiges debatt var klargörande. Vänsterdravel och rappakalja, det var SD:s Per Klarberg åsikt om det arbete Unesco har satt igång och det säger nog mer om vilken position på höger/vänster-skalan som Klarberg själv intar.

Mats Sjölin, som hade lämnat förslaget, höll ett längre inlägg där syftet med koalitionen beskrevs och behovet av att göra något mot den växande rasismen påtalades. Socialdemokraterna påverkades uppenbarli-gen av debatten och valde nu att stödja medborgar-förslaget. Så gjorde även Folkpartiet och Skolpartiet. Heder åt dessa!

Finns det då något skäl till att Trelleborgs kommun överhuvudtaget ska arbeta mot rasism? Ja, tyvärr gör det. Främlingsfientligheten har här som bekant etablerat ett starkt fäste. Det i sin tur riskerar att påverka de normer som styr hur vi förhåller oss till rasism och främlingsfientlighet.

Det är sorgligt att kommunfullmäktiges majoritet inte inser behovet av att arbeta mot de rasistiska strömningar som brer ut sig! Vad väntar man på?

Tal 26 mars 2003 angående USA:s invasion av Irak:  

Mötesdeltagare!

FN:s vapeninspektörers uppdrag att verka för freden i Irak stoppades i förra veckan. Med bestörtning kunde vi se att de då kördes ut för att bereda väg för kriget. USA och Storbritannien trotsade inte bara NATO, EU och FN utan också världsopinionen. Man kränkte folkrätten och hävdade den starkes rätt. En styrka baserad på ekonomisk och militär makt och inte på politisk legitimitet och en folklig uppbackning. Det fanns ett pågående och nödvändigt fredsarbete i FN:s regi. Det pågick ett arbete för att avväpna Saddam Hussein. Enligt rapporterna gick det arbetet allt bättre men tyvärr fick det inte avslutas.

Kritiken att den diplomatiska vägen inte gav resultat är felaktig. Mer vapen har förstörts under det senaste decenniet än under Gulfkriget och Iraks militära styrka är nu mindre än hälften jämfört med då. Och det är en ironi att samtidigt som Irak påstås utgöra ett omedelbart hot har Iraks avrustning gjort att militärstrategerna i USA och Storbritannien samtidigt kunde prata om ett kliniskt krig som inte skulle kräva civila offer. Irak skulle samtidigt vara en hotfull fiende och ett försvarslöst byte. Man kan fråga sig hur det i framtiden ska kunna skapas förtroende för ett samarbete med kommande vapeninspektörer?

Det är en egendomlig logik när man inte har tålamod att fullfölja vapeninspektörernas arbete, men kan, som i USA, anslå 650 miljarder kronor till kriget. Medel för att finansiera minst ett halvårs krigföring. Vi kan också nu se hur de stora företagen redan slåss om att få i uppdrag att bygga upp Irak. Uppdrag som är värda många miljarder. Det är kriget som affärsidé och tyvärr måste man i detta sammanhang också nämna den svenska vapenexporten.

Kriget som skulle vara ett krig för att få bort diktatorn Saddam Hussein, har också blivit ett krig mot det irakiska folket. Vi har fått rapporter om dödade militärer och civila, om hårda strider i Umm Qasr, Najaf och Nasiriya. Vi riskerar en humanitär katastrof i Basra där dricksvattenförsörjningen slagits ut. Enligt FN riskerar 100 000-tals barn där att drabbas av allvarliga sjukdomar. Idag på förmiddagen har vi fått rapporter om att ett bostadsområde och en marknad har bombats i Bagdad. FN varnade i en rapport som säkerhetsrådet fick före kriget att med ett krig i Irak skulle halva befolkningen kunna riskera att drabbas av svält. Många människor kommer att fly kriget, får vi en flyktingström som når ända hit måste vi ta vårt ansvar även här i Trelleborg

Kriget som skulle vara ett krig mot terrorismen riskerar att förvandlas till dess motsats. Det mödosamma arbete som har byggts upp inom FN:s regi för att med diplomatiska medel lösa konflikter saboteras. Motsättningar förstärks, hat underblåses, förtroende utplånas. Därför är det allvarligt att FN:s säkerhetsråd inte respekteras av de stormakter som istället ser sig själv som världspoliser. Därför vore det värdefullt om FN:s generalförsamling kunde inkallas till ett extra möte för att diskutera Irakfrågan. Detta krav borde Sverige kunna ställa sig bakom.

Kriget är en tragedi, men det finns ett motstånd. USA:s självpåtagna roll som världspolis ifrågasätts nu allt mer. Det ger trots allt ett visst hopp när länder som Tyskland, Frankrike, Ryssland och Kina avvisar krig som ett medel att lösa konflikter och när människor över hela världen demonstrerar för freden.

Helle Klein skrev i Aftonbladet häromdagen: "Avhumanisering pågår. Därför är det så viktigt att protestera. Demonstrationerna kanske inte stoppar bomberna men de stoppar nedmonteringen av humanismen. När vi står där sida vid sida med olika bakgrund, olika åldrar, olika politisk eller religiös tillhörighet och ropar vårt NEJ håller vi medkänslan och människovärdet vid liv."

Därför är det rätt att samlas här i Trelleborg idag. Därför ställer vi i vänsterpartiet oss också bakom dagens manifestation. För att slå vakt om människovärdet, för att säga nej till kriget!

Mats Sjölin Vänsterpartiet Trelleborg

På Trelleborgs hamns hemsida (www.trelleborgshamn.se) efterlyses idéer om hur man ska kunna använda "saluhallen", d v s Trelleborgs centralstations banhall. Tidigare har förslag arbetats fram innebärande att banhallen skulle användas som konferenslokal, men det har också funnits tankar om att låta det bli en saluhall – och tydligen är det så hamnen vill se banhallen framöver. I den enkät man har på sin hemsida är frågan åtminstone ställd så: man ska lämna förslag på vad man vill köpa eller sälja och därutöver kan man komma med andra idéer.

Nu beklagar man sig över att det inte har kommit in tillräckligt mycket kreativa idéer och det är klart att använda banhallen till just det som den är byggd för och till just det som nu kommer att behövas är kanske inte så spännande och kreativt, men nog vore det väl naturligt att byggnaden får en användning kopplad till kommande Pågatågstrafik?

Det finns bara två riktiga banhallar kvar i Sverige, Malmö C och Trelleborg, och banhallen i Malmö C kommer i stort sett inte att användas när Citytunneln står klar och trafiken flyttar ner under jord. Att låta Pågatåg angöra Trelleborg centrals banhall känns så rimligt och självklart att det kanske faller på det, därmed är det ju inte särskilt kreativt.

Nu väntar vi bara på nästa enkät där invånarna får lämna kreativa förslag på vad man skulle kunna använda en till motorväg utbyggd E6:a till. Att använda den för vägtrafik är ju inte särskilt kreativt och nytänkande. Det kanske kan bli en tre mil lång marknadsplats? Visst vore det lite annorlunda!

I Sydsvenskan 6 november kunde man läsa följande:

"Samtidigt betonar finansminister Anders Borg att 70 procent av statens trafikinvesteringar bör gå till vägar, bara 30 procent till järnvägar.

– En investering i väg är fyra-fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar. Vi måste våga göra en prioritering, säger Borg till Sydsvenskan."

Uttalandet ger upphov till många frågor: På vilket sätt skulle vägtrafik vara viktigare än järnvägstrafik? Knappast när det gäller miljö, trafiksäkerhet eller trängsel. Var har man överinvesterat på järnvägssidan, d v s var finns det för mycket kapacitet?

Den tidigare rödgröna regeringen lyckades på ett målmedvetet sätt få en annan inriktning i trafikpolitiken. Med investeringsbidrag för nya tåg (d v s fordonen), med ökade anslag till infrastrukturen har järnvägstrafiken fått ett uppsving, inte minst här i Skåne. Trots det lider järnvägtrafiken fortfarande av svår kapacitetsbrist eftersom väginvesteringar under tiden dessförinnan har varit högprioriterade, medan järnvägarna har fått leva kvar, i stort sett med den standard den fick under 1930-talet.

Skånetrafiken arbetar för tillfället med en tågstrategi, där utvecklingen under de kommande 30 åren penetreras. Som en följd av ökat resande och mot bakgrund av tidigare eftersläpningar, måste investeringstakten öka vad gäller järnväg. Om 30 år kommer järnvägsresandet att kunna vara sex gånger så stort som idag, men för att detta ska vara möjligt så krävs det investeringar. Det kommer att krävas mer pengar till järnväg framöver och detta trots att vi så småningom kan lägga Citytunnel- och Hallandsåsprojekten bakom oss. I Skåne handlar det om att anslagen måste fördubblas eller tredubblas. Orealistiskt? Ja, vad är i så fall alternativet? Skulle det vara Borgs linje med en ökad satsning på vägtrafik? Hur skulle det i så fall påverka miljön?

De "nya" moderaterna är kanske inte så nya ändå när det gäller trafikpolitik. Att miljön inte tycks vara prioriterad i den moderata politiken kanske trots allt inte är särskilt förvånande.

I veckan öppnades en hållplats ute vid Allbäck/Stavstensudde på busslinje 146 till/från Malmö. Äntligen, skulle man kunna säga. Om kollektivtrafiken diskuterats och funnits med i planerna redan från början hade detta kunnat ske tidigare. Alternativt hade en annan (och för kommunen betydligt billigare) lösning kunnat planeras in. I denna vänsterpartistiska insändare från i februari beskrevs hela frågeställningen:

"2005-09-26 antogs en fördjupad översiktsplan för Stavstensudde. Jag yrkade då på att planen skulle arbetas om eftersom det inte fanns angivet hur området skulle kunna försörjas med kollektivtrafik. Jag fick inget medhåll, övriga partier tyckte att förutsättningar för kollektivtrafik var något som skulle kunna lösas senare.

Nu startar snart inflyttningen. Frågan är hur det då blir med kollektivtrafik mot Malmö och till Trelleborgs centrum. Det är inte helt enkelt att ordna kollektivtrafik till ett område som Stavstensudde. Därför är det förvånande att denna uppgift inte prioriterades.

För att få bra trafiklösningar, i synnerhet för kollektivtrafiken, anser jag att det är nödvändigt att detta tänks igenom tidigt i planprocessen. Ett område kan utformas mer eller mindre väl utifrån trafikens förutsättningar. Ett område blir mer eller mindre attraktivt utifrån den trafikmiljö som skapas. För mig är möjligheten att ordna kollektivtrafik en förutsättning för att ett bostadsområde skall planeras in.

Tråkigt att denna ståndpunkt inte längre finns representerad i Trelleborgs kommunfullmäktige.

Mats Sjölin

Vänsterpartiet Trelleborg"

 Om SD i Trelleborg
Sten Henriksson har i två läsvärda artiklar behandlat Sverigedemokraterna och tagit upp orsaker till deras framgångar och tankar om hur man kan bemöta dem. Anknytningen till Herman Schmids 1:a majtal i Trelleborg i år och efterlysningen av synpunkter från dem som mött SD i parlamentariska församlingar gör att jag lämnar denna lilla bild från Trelleborg.
    SD kom in i Trelleborgs kommunfullmäktige år 2002 och erhöll 2 av 51 mandat. Jag blev överraskad av deras framgång vid det tillfället. Deras valrörelse var, åtminstone via traditionella kanaler, i princip obefintlig. Vi visste att de ställde upp och diskuterade hur vi skulle bemöta dem, men de syntes aldrig och det fanns t ex inga insändare att bemöta. Vi valde då att inte själva angripa dem den vägen med tanken, rätt eller fel, att vi därigenom snarast hade varit dem till hjälp. Lokaltidningen försökte göra en intervju med en av toppkandidaterna men tvingades avstå från publicering eftersom det inte gick att hitta frågor som denne kunde ge ett svar på.

Stor koalition
SD:s två mandat hade kunnat ge dem en vågmästarroll, men S och M gjorde upp om att samregera. Som kuriosa må nämnas att kommunalrådet Egil Ahl beskrev M som det parti som stod S närmast och ett alternativ S+V+Mp (som också hade gett egen majoritet) prövades exempelvis inte.
   De första åren yttrade sig SD nästan aldrig och det var inte ovanligt att en eller båda ledamöterna uteblev. De hade inga nämndsplatser och krävde inte heller detta då dessa tilldelades (däremot krävde man insynsplatser något år senare). SD lämnade in ett antal motioner (flera av dem var centralt producerade) men ofta var det inte frågor som fullmäktige beslutade om och till SD:s heder ska sägas att de ibland insåg detta och flera gånger röstade emot sina egna förslag. Man skulle kunna beteckna SD som tafatta, passiva och okunniga. Eller också var det precis tvärtom! Målet med motionerna var säkert inte att vinna gehör i fullmäktige utan snarare att ange en politisk position och då spelade det ingen roll att det inte alltid rörde sig om kommunala frågor.

Passivt parti med våldsdömda företrädare
Det vore lätt att tro att ett parti som hade varit passivt under mandatperioden skulle tappa väljare. Ett parti där två av fyra personer i fullmäktigegruppen avslöjas som dömda för våldsbrott skulle kunna ha problem med sin trovärdighet. Valresultatet 2006 blev att SD gick från två till sju mandat. Väljarna är inte okunniga och säkert inte oinformerade, men fattar kanske sina beslut utifrån andra kriterier.
   Koalitionen ”M/S Trelleborg” rörde nog till den politiska kartan. Eftersom SD var det enda partiet som stod utan nämndsplatser kunde de dels hävda att de behandlades ojuste av övriga partier och dels försöka framställa sig som det parti som företrädde ”den lilla människan” i motsats till det politiska etablissemanget, som då blev alla övriga partier oavsett om de tillhörde majoriteten eller oppositionen. Trots att SD nu efter valet 2006 är det tredje största partiet, med plats i alla nämnder, fortsätter man på samma tema. Men nu handlar det t ex om insynsplatser i presidierna och att man vill avsätta en nämndsordförande för att man inte har fått tillräcklig information.
   Temat i politiken har mycket handlat om invandrare och omöjligheten, som de ser det, att blanda kulturer. Det finns dock andra förslag och på senare tid har det kommit lite mer av den varan, t ex att pensionärerna ska kunna åka buss gratis (så som redan sker i några andra kommuner). Sydsvenskan hade en bra artikel den 13 augusti där man beskrev SD i Trelleborg som ett parti som var emot det mesta. Avslöjande var när SD-representanten blev svarslös när reportern frågade vad de som parti egentligen var för.

Vad man kan göra
I takt med SD framgångar har Vänsterpartiet Trelleborg successivt minskat för att i valet 2006 försvinna ut ur fullmäktige, men jag ska trots det avsluta helt kort med hur man skulle kunna bemöta dem. Kritiken mot SD:s bakgrund ur och idémässiga koppling till nazismen är befogad men försvåras av vänsterpartiets lednings vacklande hållning vad gäller kommunismen. Självklart måste SD nationalistiska och rasistiska grundsyn kritiseras, men SD måste också angripas när det gäller andra politikområden, där instämmer jag helt i det som Herman Schmid tog upp i sitt tal och som Sten Henriksson knyter an till. I några artiklar i lokalpressen har vi nyligen fört just en sådan debatt med SD (våra inlägg finns att läsa på www.vansterpartiet.se/trelleborg daterade 2007-09-10, 09-25 och 10-11). I artiklarna försökte vi just visa på tomheten i SD:s budskap. De två första inläggen blev besvarade, men svaren var av den karaktären att de snarast gav understöd åt våra argument. Det är alltså en debatt som vi har initierat och haft initiativet i och jag tror att det kan vara ett sätt att bemöta SD.
Mats Sjölin
Vänsterpartiet Trelleborg

I del 2 av Sten Henrikssons artikel om Sverigedemokraterna anknyter han till Herman Schmids utmärkta tal på Första maj i Trelleborg nu i år. Läs hela artikeln på Veckobladets hemsida: https://www.veckobladet.info/artiklar_webb/2007/071102/sd.html.

I ett antal insändare, tre till antalet, har vi angripit SD:s politik. SD är ett parti som bygger sin politik på att vara emot det mesta – och framförallt allt som verkar främmande och stör den Sörgårdsidyll man vill drömma sig tillbaka till. Merparten av de personer som har röstat på SD är troligen inte rasister eller islamofober. Sett till väljarkåren kan SD säkert betraktas som ett arbetarparti. Politikens innehåll är dock så långt från traditionella arbetarvärderingar om solidaritet och alla människors lika värde som man kan komma. Det hade varit intressant att få Sverigedemokraternas egen syn på sitt parti och den politik man vill genomföra – men tyvärr tycks SD välja att inte bemöta den ganska hårda kritik vi har haft mot SD. Kanske har man gjort bedömningen att vi i huvudsak har rätt i den bild av SD som vi förmedlar och att det i så fall är bättre att dra sig ur en debatt man ändå kommer att förlora.

Vill man läsa ytterligare om SD finns en intressant artikel på Veckobladets hemsida (https://veckobladet.info/artiklar_webb/2007/071026/sd.html). Det är Sten Henriksson som, i en första artikel av två, bl a skriver: "Man kan säga att sd har övertagit Dansk Folkepartis framgångsrecept: fånga upp det missnöje som uppstår ur globaliseringen och uppbrotten från välfärdsstaten och placera invandringen i centrum som orsak till alla problem och en restriktiv invandringspolitik som lösningen på det hela. Ta över socialdemokraternas sociala politik, utom vad gäller synen på invandrare, och kör i övrigt en allmän folklig, nationell, kulturkonservativ politik och betona familjevärden etc." Artikeln är väl värd att läsa i sin helhet och det ska bli spännande att läsa del 2 där Sten H utlovar att skriva om hur man bäst bemöter Sverigedemokrater.