Patrik Milton, förstanamn på regionlistan var förste talare på mötet.

Vänner, kamrater, 1-majfirare. Det känns härligt att få stå här och tala till er i Trelleborg en dag som denna.
Det är valår, det känns minsann i luften. Vi ska nu igenom ett intensivt valarbete och med alla gemensamma krafter, se till att vänstern får starka mandat i hösten val för att strypa penningflödet från vår gemensamma välfärd till riskkapitalisterna.

När det kommer till den råa kapitalismen som vi ser breda ut sig i sektor efter sektor skulle jag gärna vilja dela med mig lite om min egen historia och berätta för er hur det gick till när jag kom till insikt med att jag var och är socialist.

Som 17-åring hade jag privilegiet att få åka iväg till USA för ett år som utbytesstudent. Jag hade något år tidigare varit i USA och hälsat på min syster som arbetade som au-pair hos en välbärgad familj i San Hose, Kalifornien. Min bild av USA var att det var fantastiskt land, folk hade allt, lyxiga bilar och 12-filiga motorvägar. Hamburgarna var billiga och likaså Coca Colan.

Det var sådant som imponerade på en ung tonåring ifrån Bjärred. Jag bestämde mig där och då att jag bara måste komma tillbaks och började undersöka möjligheterna att få bli utbytesstudent.

År 1993 kom jag så iväg, det skulle dock visa sig ganska snart att den bild som jag fått av att vara turist i USA kom att ändra sig fullständigt under min egen tid där som utbytesstudent.

Det jag kommit till liknade mest ett U-land. Av alla ställen i USA blev jag placerad i Hutchinson, Kansas, mitt i bibelbältets USA. Det var vi vita på ena sidan järnvägen, svarta, latinamerikaner och de fattiga i trailerparken på andra sidan järnvägen.

Folk var i allmänhet väldigt rädda för varandra. Många av mina vänner såg det som fullständigt naturligt att bära vapen (för att kunna försvara sig resonerade de) och på nyheterna rapporterades det ständigt om skjutningar, både i småstaden Hutchinson där jag bodde och från den lite större närbelägna staden Wichita. Oftast handlade det om uppgörelser mellan de kriminella gängen, The Bloods och Crips, deras konflikter kom ibland obehagligt nära.

Mina värdföräldrar var ibland oroade för att förlora sitt arbete och det var främst för att de i och med det även blev av med sin sjukförsäkring som deras företag betalade.

Detta år i USA blev en personlig uppvakning för mig.

Jag insåg på allvar för första gången vilket fantastiskt land jag kom ifrån och om detta berättade jag gärna och länge för mina USA vänner.

Jag kom ifrån landet där man fick betald semester ifrån arbetet. Där det fanns trottoarer och vägar som var hela. Man fick vård när man blev sjuk utan att riskera sitt hus och hem för att betala dyra sjukhusräkningarna. Det var gratis att studera vidare och läsa på universitetet. Inga föräldrar behövde spara undan stora kapital åt sina barn för att de skulle få möjlighet att läsa vidare.

Men i detta land, USA, som jag kommit till fick man ingenting av detta.

Det är med stor sorg och förskräckelse som jag nu ser hur vårt land håller på att slitas isär och mer och mer påminna mig om mina erfarenheter från året i USA. Året då jag insåg att jag var socialist.

Jag ser hur otryggheten breder ut sig och hur människor hittar på allt mer desperata lösningar för att få ekonomin att gå ihop. Skjutningar och våld som eskalerat de senaste åren i spåren av att tjäna snabba pengar på att sälja droger.

Det behöver inte vara såhär.

Vi har en socialdemokrati som vägrar ta itu med fördelningspolitiken och se till att mångmiljonärerna och miljardärerna betalar mer i skatt. För att hålla ihop ett samhälle måste alla vara med och bidra och det börjar med att integrera mångmiljonärerna och miljardärerna.

I USA var det den med en bra sjukförsäkring eller gott om pengar som fick vård, de fattiga blev utan.

Vi har snart kommit dit även här i Sverige, där det blivit så att de rika köper sig förbi vårdkön och de fattiga betalar med sina liv.

De privata sjukförsäkringarna blir fler och fler. Det handlar då inte om en sjukförsäkring som täcker lönebortfallet om du blir sjuk, utan en som täcker ditt vårdbehov. De olika försäkringarna lovar allt från kortare kötider till operation till en snabbt påbörjad behandling. Ju äldre och sjukare du är, desto mer kostar försäkringen. Ju mer behov du har av vård, desto mer kommer det att kosta.

Det behöver inte vara såhär.

Folkhälsomyndighetetens senaste årsrapport visas att skillnaderna i hälsa beroende på utbildningsnivå bara blivit större de senaste elva åren. Medellivslängden skiljer sig över sex år för de med och utan eftergymnasial utbildning. Att inkomstskillnaderna ökat i Sverige tillsammans med skillnaderna i hälsa är alltså ingen slump, de hänger ihop.

Högern i Region Skåne fortsätter driva på för fler vårdval trots att det är så uppenbart kostnadsdrivande. De vägrar blicka uppåt landet till vår huvudstad Stockholm, där det Moderatstyrda Stockholms län gått längst när det gäller privatiseringar och vårdval. Dessa privatiseringar har bara under 2016 kostat 1.3 miljarder mer jämfört med kostnadsutvecklingen i den övriga sjukvården. Samtidigt har tillgängligheten blivit allt sämre.

Det är huvudlöst att vi i Skåne skulle fortsätta in på denna stig eftersom vi tydligt ser vart den leder.

Att göra någon jämförelse med kollektivtrafiken i USA och Sverige har jag inte tänkt göra för i Hutchinson, Kansas, var kollektivtrafiken obefintlig. Eftersom jag inte hade något körkort eller någon bil var jag beroende av att någon vän hade lust att hämta upp mig när vi skulle någonstans.

Dagens kollektivtrafik i Region Skåne måste utvecklas och det måste bli ett riktigt alternativ till bilen. I första hand måste vi knyta ihop alla pendlarkommuner på västra sidan av Skåne i ett spårbundet system. Den spårbundna trafiken måste utvecklas ordentligt och det går bra att göra om den politiska viljan finns. Vänsterpartiet såg till exempel till att staden Trelleborg återigen hamnade på järnvägskartan i slutet av 2015, då det äntligen öppnades upp för Pågatågstrafik till Malmö.

I Skåne är vi inom kort 1.4 miljoner människor och 75% av dessa bor på västra sidan. Tillsammamans med Köpenhamn är Öresundsregionen en europeisk storstadsregion med över 4 miljoner människor. Att vi inte har bättre publika transportmöjligheter gör att hela regionen släpar efter med massvis av förlorad tid och höga utsläpp ifrån transporter. Jag ser det som en självklarhet att vi knyter ihop Helsingborg-Helsingör och Malmö-Köpenhamn med utbyggnad av det förarlösa metrosystemet. Pendlingstiden Malmö C – Köpenhamn skulle inte bli mer än 15 minuter. Tänk vilken enorm arbetsmarknad vi skulle ha i denna storstadsregion. När Fehmarnbält förbindelsen är klar tar en tågresa under sundet 7 minuter, det betyder att en resa mellan Köpenhamn till Hamburg kommer ta mindre än 3 timmar med tåget.

Högerns förslag är som alltid mer asfalt och mer utsläpp ifrån bilar med gummidäck. Med det behövs riktiga alternativ för att använda kollektivtrafiken istället för bilen. Vi behöver inte förstöra mer åkermark, för det kommer att vara betydligt mindre antal bilar på våra vägar om vi får ett kollektivtrafiksystem som fungerar.

Det behöver alltså inte vara såhär.

Föga anande jag som 17-åring att den nedmontering av Sverige som den borgerliga regeringen Bildt påbörjade när jag var i USA och som senare två borgerliga regeringar ledda av Reinfeldt skulle fortsätta. Att det skulle få mig att en dag senare i mitt liv, stå på Olof Palmes Plats i Trelleborg och uppmana åhörarna om stöd för att vi ska kunna fortsätta den socialistiska kampen, för att få vårt land i rätt riktning igen.

Socialdemokratin har fått flera chanser att rätta till misstagen, men har inte vågat ta kampen för ett mer jämställt och solidariskt samhälle.
För det behöver inte vara såhär. Det går att förändra världen om vi vill. Det går att bygga ett mer jämställt och solidariskt samhälle som skapar trygghet för alla. Men eftersom Socialdemokratin gått fullständigt ideologiskt vilse och saknar viljan är det endast med Vänsterpartiet som detta går att göra.

Tack!

Uppdaterades: 05 maj 2018