Måtte världen vara större än så här!
Ur en nomenklaturas dagbok: Det är tidig morgon. Taxin väntar utanför huset. Flyget från Bromma till Bryssel tar mindre än 2 timmar. Morgontidningen serveras av en flygvärdinna. Dagen kan börja. Väl framme väntar ytterligare en taxi för att ta dig till parlamentsbyggnaden i hjärtat av Bryssel. 20 minuter senare – framme.
Fösta mötet börjar kl 10. Ditt passerkort öppnar dörrar. I dubbel bemärkelse. Under arbetsdagen får du tillgång till avskild matsal med specialmeny, limousinservice (gratis naturligtvis), special treatment vart du än vänder dig. Du får ersättningar och traktamenten som övriga världen bara kan drömma om. För en svensk EU-parlamentariker rör det sig om runt 100 000 kronor netto varje månad. Du kan mitt i klimatkrisen bli miljonär på att flyga. Ju mer du flyger desto mer pengar kan du hämta ut i tillhöftade reseersättningar. EU-tjänstemännens barn får chansen att gå i specialskolor från vaggan till studenten och dom behöver inte betala många ören i skatt. För sådana är bestämmelserna.
Utsmyckade vaktmästare med frack och ordnar på bröstet har fått i uppgift att lära sig ditt namn, för att ge dagen en personlig touch. Dom hälsar dig välkommen och du nickar tillbaka. Du får flera tusen kronor bara för att närvara vid ett möte. Under dagen träffar du på lobbyist efter lobbyist. Det går 4 stycken sådana på en parlamentsledamot. Du har en egen kö i kaffebaren där endast parlamentsledamöter får serveras. Serveringspersonalen är migranter från alla jordens hörn. Deras lön går knappt att leva på.
Det är tidig morgon. Vi befinner oss i Syditalien, vid staden Baris kustband. Vrakspillror av en träbåt kastas in mot land av vågornas kraft. Lite längre bort ett klädesplagg. Ännu lite längre bort en kropp. Flera kroppar. Det är rester av en flykt vi bevittnar. Fästning Europa har visat upp sitt avskyvärda tryne. EU:s inhumana asyl och flyktingpolitik stänger ute folk i nöd. Och tusentals är dom, som dukat under i skrangliga båtar på jakt efter ett drägligt liv. Det är skillnad på folk och folk, får vi lära oss. Ett EU med denna agenda – är det vad vi drömde om?
Facken är under attack. EU:s lagstiftning – själva systemet – uppmuntrar underbudskonkurrens, det vill säga den som accepterar lägst timpenning till längst arbetsdag vinner.
”Brittish jobs to brittish workers”, ljöd ropen under ett par dagar i februari. Platsen var oljeraffinaderiet Lindsey i Lincolnshire, Storbritannien. Vilka hundar, tänkte många, så avskyvärt och förfärligt tänkte andra. Helt rätt, tänkte ultrahögern, som genast vädrade morgonluft. Nu kom det; nu skedde det vi alla varnat för, säger vänstern, säger fackföreningsrörelsen. Desperation göder främlingsfientlighet.
Människa har kommit att ställas mot människa. En rovdrift med arbetarnas löner och arbetsvillkor har letat sig fram genom högerns korridorer och tryckt tillbaka 100 år av facklig kamp för människovärde. Det var väl ändå inte det här vi tänkte oss när vi sa ja till samarbete under ett europeiskt paraply? Eller?
Låt oss dock vara tydliga. Samverkan och samarbete människor och stater emellan är livsnödvändigt. Frågan vi bör ställa oss är hur det ska gå till: Tillsammans – men hur? Liksom.
Europa år 2019. Jag vill se ett samarbete öppet för alla Europas länder som uppfyller krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Det får inte vara diskriminerande mot länder, regioner och människor utanför Europa. Demokratiskt valda företrädare för medborgarna ska avgöra den politiska utvecklingen, inte byråkratiska eliter i slutna rum.
Det ska inte finnas lagtexter och fördrag som i förväg slår fast den politiska inriktningen. Samarbetet ska vara flexibelt och länderna avgör själva på vilka områden som de vill delta. Det ska inte finnas plats för en byråkrati med monopol på att lägga lagförslag eller en domstol som står över demokratin. Kort och gott: Det ska vara folkvälde, inte fåmannavälde.
EU-parlamentet skulle kunna ersättas med en församling med ledamöter från de nationella parlamenten och samverka kring gränsöverskridande frågor som miljö, sexslavhandel och skydd för löntagare. Detta framtida samarbete ska inte besluta om lagar över folks huvud, utan de nationella parlamenten ha sista ordet. Mer makt till dig – mindre till EU.
Dom hutlösa lönerna och förmånerna som EU-parlamentariker och EU-tjänstemän uppbär, har i min värld justerats nedåt, så att det liknar vanligt folks och möjligheten att bli miljonär på reseersättningar, finns inte på kartan. Privilegiesamhället för EU-eliten är 2019 ett minne blott och människan sätts före marknaden och klimatet före kärnkraften.
Slutligen: År 2019 har vår tids Kreml avvecklas och slängts på historiens skräphög. En annan värld med andra styrkeförhållanden har växt fram. Det råder en tillvaro där vi inte ställs mot varandra, utan istället kan sträcka ut händerna och ta fatt i varandra oavsett om vi bor i Katmandu, Burkinafaso eller värmländska Sunne.
Denna värld uppnådde vi genom att förena oss över kontinenterna, över alla världsdelarna, genom att riva fästning Europa. För världen är mycket, mycket större än det EU vi varit instängda i.