Jag tänker uppehålla mig kring ”Kvinnor och makt” denna 1:a maj. Inte för att jag tycker att kvinnor har särskilt stor makt, eller för att jag tycker att kvinnors makt skulle vara annorlunda än den makt män idag besitter. Utan istället för att vi ser att den brist på jämställdhet som vi ser i samhället beror på avsaknad av makt.

Vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige. Det beror till huvudsak på att vi har en väl utbyggd offentlig sektor. Under efterkrigstiden kunde Sverige satsa på att bygga vår gemensamma välfärd. Det krävdes politiskt mod och politisk vilja. På 70-talet satsade vi på vården, på äldreomsorgen och på skola och förskola.

Redan innan offentlig sektor byggs ut jobbar förstås arbetarklassens kvinnor. Då jobbade man privat som hembiträde eller som tvätthjälp och passade barn åt folk som hade det bättre ställt. Med satsningarna på offentlig sektor blev det istället riktiga jobb och avtalsenliga löner.

Men det blev inte lika villkor för män och kvinnor. Visst fick massor av kvinnor jobb och en egen försörjning, man slapp vara ekonomiskt beroende av en man. Men jobben man fick hade sämre anställningsvillkor, sämre löner och otryggare anställningar.

Trots att vi kommit långt i vårt jämställdhetsarbete i Sverige har vi faktiskt en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader. Kvinnor jobbar i vissa yrken och män jobbar i andra. Här hittar vi också den främsta förklaringen till löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Kvinnor tjänar idag 83% av vad män tjänar, eller man kan säga att kvinnor har 20% lägre lön.

De mansdominerade har ibland fler tusenlappar mer betalt varje månad jämfört med de kvinnodominerade jobben. Ytterst betyder detta förstås att kvinnors arbete värderas lägre än det arbete som i huvudsak utförs av män.

Jag har inte siffror på det men jag gissar att det går att dra paralleller till andra former av diskriminering. Tex på grund av etnicitet, det är risk att en etnisk segregerad arbetsmarknad ökar eller håller kvar löneskillnader.

Kvinnor drabbas också i större utsträckning av deltidsjobb, fast man vill arbeta heltid och naturligtvis behöver försörja både sig själv och de sina.

Då blir det märkligt när finansministern, Anders Borg, går ut i debattartiklar och säger att ”Kvinnor arbetar för lite”. Han tyx ha undgått kunskapen att 30% av deltidsarbetande LO-kvinnor mer än gärna vill arbeta heltid men förvägras, en femtedel av alla kvinnor som lever ensam med barn vill och behöver också arbeta mer, eller kanske rättare sagt behöver tjäna mer.

Anders Borgs slutsats är att ”De ekonomiska drivkrafterna att gå upp i arbetstid eller söka sig ut på arbetsmarknaden har varit för svaga”. Det är inte bara fel det är dessutom oförskämt!

Vi kan förstås inte slå oss till ro och tänka att det handlar om Anders Borgs eller andras attityder mot kvinnor. Istället ser vi att det finns en maktordning även på arbetsmarknaden som bygger på vinster och arbetsgivarnas drivkrafter bakom dessa.

Arbetsgivare generellt, strävar därför efter att hålla nere löner och därför vill man skapa flexibilitet genom deltidsjobb eller andra lösa former av anställningar. Det gör att det skapas ett tryck på samtliga som har jobb eller som söker jobb och att vi inom denna grupp har olika styrkeförhållande.

På så vis pressas kvinnor till sämre anställningar och lägre löner. Det är detta jag menar när jag säger att kvinnors underordning är en fråga om makt. Det är också här vi tydligt ser att den feministiska kampen också är klasskamp och arbetarrörelsens kamp för lika villkor.

I dessa dagar är det svårt att undgå att kommentera förändringarna som nu kommer inom sjukförsäkringen slår mot framför allt kvinnor. Även här blir regeringens och finansministerns syn på arbetarkvinnor tydlig.

Nu har ju borgarna bestämt att införa en ettårsgräns för rätt till sjukpenning. Endast i undantagsfall ska man kunna få förlängd sjukpenning, och då med ett lägre belopp. Regeringen skriver särskilt att man inte kommer att få sjukpenning mer än 6 månader för något man valt att kalla ”diffusa diagnoser”.

Efter 6 månader ska man prövas mot hela arbetsmarknaden, alla typer av jobb och i hela landet. Det betyder att en förskollärare med ryggont här i Trelleborg kan mista sin sjukpenning om hon bedöms klara ett jobb som telefonförsäljare i en annan del av landet.

Och då handlar det inte om ifall hon får det där jobbet som telefonförsäljare utan ifall försäkringskassan bedömer att det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som man kan klara av att utföra.

Vi har all anledning att oroas över hur detta kommer att slå, särskilt mot kvinnor eftersom kvinnor har högre sjukfrånvaro än män, 2/3 av de långtidssjukskrivna är kvinnor. Vi vet dessutom att kvinnors sjukdomar och symptom på sjukdomar inte alltid ses som norm. Hjärtinfarkter kan tex yttra sig på olika sätt för män och kvinnor medan männens beskrivning oftast ligger till grund när läkare ställer diagnos och då kan kvinnors sjukdomar missas eller feldiagnostiseras.

Vissa sjukdomstillstånd har man inte dragit sig för att kalla för kärringsjuka eller något annat, som egentligen bara visar att man inte i alla lägen har klarat att diagnostisera sjukdomen utan avfärdar det hela i en klump under rubriken kärringsjuka.

Hur ska man då kunna få rätt till sjukpenning om man enligt Anders Borg och regeringen har en”diffus diagnos”, och varför ska man straffas för att vården inte klarat av att ställa rätt diagnos så man får påbörja en behandling.
Det är uppenbart att regeringen inte var intresserad av någon jämställdhetsanalys innan man fattade sitt beslut.

Men den allra största backlaschen i regeringens antifeministiska politik står nog kristdemokraternas vårdnadsbidrag för. Nu har man fattat beslut om att låta kommunerna införa ett vårdnadsbidrag på 3000 kr i månaden.
Jag skulle kunna hitta tretusen skäl för att inte införa ett vårdnadsbidrag.

Ett av problemen med att införa ett vårdnadsbidrag på 3000 kr är orättvisan. Det förutsätter att det finns en annan så kallad huvudförsörjare i familjen, och den försörjaren måste ha bra betalt på sitt jobb, ensamstående mammor göre sig icke besvär. Och det man kallar för valfrihet blir istället en schimär.

När man under några år i Finland och Norge haft vårdnadsbidrag så har man sett att det framför allt är barn till föräldrar med kort utbildning, låg lön eller utomnordisk bakgrund som inte haft rätt att delta i den pedagogiska verksamheten som förskolan erbjuder. Man kan säga att det blir en social snedrekrytering till förskolan.

Verkligheten visar också att det är en kraftig majoritet av kvinnor som tagit ut vårdnadsbidraget. På så vis förstärker man de traditionella könsrollerna som sedan ligger till grund för kvinnors situation på arbetsmarknaden. Ett lågt vårdnadsbidrag är dessutom en riktig stalker, en förföljare man inte kan göra sig av med.

Det påverkar inte bara de 3 åren man är hemma utan förföljer en genom hela livet genom sämre utveckling på jobbet, sämre lön och dessutom sämre pension på gamla dar.

Däremot är jag övertygad om att föräldrar vill ha ekonomiska möjligheter att vara hemma längre med sina barn. För att möta detta behöver man istället bygga ut föräldraförsäkringen. Alltså en försäkring som täcker upp det inkomstbortfall som man får när man är hemma från sitt jobb.

För mig är det oerhört stor skillnad på att ha en försäkring som gäller för alla, även ensamstående föräldrar – vanligtvis kvinnor som vi alla vet. En försäkring som täcker den ekonomiska förlust jag gör och att införa ett vårdnadsbidrag som ska vara ett bidrag för att jag själv ska passa mitt eget barn.

Om vi sedan dessutom gör föräldraförsäkringen individuell, till varje förälder, så ser vi till att göra tillvaron på arbetsmarknaden och för de små barnen mer jämställd.

Jag menar att våra gemensamma skattepengar ska användas till insatser som ökar jämställdheten och välfärden. Förslaget om vårdnadsbidrag motverkar båda delarna..

För att komma tillrätta med den brist på makt, alltså maktlöshet, som drabbar enkom för att vi är kvinnor behöver vi förändra maktstrukturerna.

Det handlar inte om något allmänt tycka synd om, eller ens om att påverka attityderna. Jag ser istället att våra möjligheter att förändra handlar om att vi organiserar oss, att lär oss och at vi tillsammans kämpar för våra rättigheter. Dagens olika arrangemang både här i Trelleborg, i Malmö, i resten av landet och i hela världen är exempel på detta.

Och det är inte så konstigt att det krävs organisering och kamp för rättigheter. Varför skulle kvinnors underordning kunna mötas på annat sätt än alla andra former av förtryck. Var i historien kan vi finna exempel på att någon grupp fått mer inflytande på grund av att de grupper som har mest, frivilligt och tillsammans kliver tillbaka?

Vi vet att vi har ett stort stöd för en klassisk välfärdspolitik, en rättvisepolitik som ökar både jämlikheten och jämställdheten och som dessutom ger fler jobb. Människor väljer hellre välfärd än sänkt skatt. Nyligen fick ju SKL i uppdrag av det borgerliga styret där att fråga folk hur man såg på skatt och välfärd. Och siffrorna visar precis på det som vi redan visste – men uppenbarligen inte Reinfeldt, Borg och Olofsson.

Folk vill hellre ha bra vård och bra skola – en bra generell välfärd än sänkta skatter. Borgarnas retorik om att människor i allmänhet är egoistiska och bara ser till sig själv stämmer naturligtvis inte. Istället mår de flesta av oss bra av att veta att vår omgivning också har det bra och inte löper risk att fara illa i vardagen.

Detta ger oss ett starkt stöd i vår klasskamp och vår kritik mot den samhällsordning som nu styr vårt samhälle. Ett av de viktigaste kraven för förändring är förstås att få igenom en ny regering och en ny politik. En politik som ger män och kvinnor lika värde och som gör att vi kan leva i ett mer jämställt, mer jämlikt och solidariskt samhälle.

——————————————
Anneli Philipson
Kommunalråd (v)

Jämställdhet och demokrati
Malmö stad, Stadshuset,  205 80 Malmö
Tel 040-34 10 17  Fax 040-12 82 18
E-mail [email protected]

Uppdaterades: 04 maj 2008