Att Socialdemokraterna och Moderaterna valde att samarbeta efter förra valet har i efterhand ofta beskrivits som att skälet för detta skulle vara att hindra Sverigedemokraterna från att få ett inflytande. Beskrivningen låter möjligen trovärdig, men är inte sann.

Egil Ahl (s) motiverade socialdemokraternas initiativ med att moderaterna hade närmat sig mitten och at de nu var det parti som stod socialdemokraterna närmast. Ingenting nämndes om Sverigedemokraterna i det sammanhanget. Lars-Arne Christensson (m) förde fram att om S och M bara skötte samarbetet på ett bra sätt kunde de mycket väl regera tillsamans under 8 eller 12 år (2-3 valperioder). Detta utan att rimligen kunna överblicka det parlamentariska läget för den perioden.

Om skälet till koalitionen hade varit att stoppa sverigedemokraterna kunde socialdemokraterna sökt samarbete med vilket parti som helst av de övriga. Enligt uppgift från borgerliga politiker var det ju t o m så att ledande moderater i det läget föreslog att sverigedemokraterna skulle bjudas in för att vara med och skapa en borgerlig majoritet. Ett närliggande som alternativ, som aldrig prövades, hade varit att S+V+Mp hade bildat majoritet. Och efter nästa val (hösten 2006) visade S att de ite alls hade några invändningar mot ett samarbete med sverigedemokraterna.

Så var den riktiga historien. Tydligen passade inte detta i den polerade historieskrivning som ges i jubileumsboken. Ett annat exempel där sanningen kommer i andra hand är angående skattehöjningen som beslutades 2002. Där sägs att den gjordes efter en överenskommelse mellan S och M. Sanningen är att moderaterna tillsammans med sverigedemokraterna reserverade sig mot denna skattehöjning!

Uppdaterades: 15 apr 2007