Så har då den första delen av jubileumsboken nått ut till hushållen. Av någon anledning har boken delats upp i två delar. Man skulle kunna tro att detta beror på att den gamla majoriteten ville styra åtminstone en del av bokens innehåll, dess utformning har i varje fall fått en sådan tendens.

Boken är lättläst för att inte säga underhållande. Men den uppgift boken borde ha, att spegla Trelleborgs nutidshistoria, är mer förpliktigande än att bara skapa underhållning. Faktainnehållet borde vara korrekt och den historia som skildrades borde vara mer neutralt återgiven och inte så ensidigt vara ett försvar för den förda politiken. Bokens innehåll blir en engagerad, men okritisk och oseriös, betraktelse och därmed på sitt sätt naturligtvis ett tidsdokument. Möjligen har Egil Ahl inte bara stått för förordet utan också varit med och påverkat "sagoberättelsens" innehåll.

Sakfelen är många, men i och för sig kanske det inte spelar så stor roll att en järnvägskarta är fel, att det är fel årtal angående införande av 40-timmarsvecka, att schlagerförfattare har blandats ihop, att felaktiga uppgifter om Lenin finns med för att ta några exempel. Det är i så fall mer besvärande hur hela texten har vinklats.

Det faktum att Trelleborg blev utan lokal tågtrafik och nu står utan Pågatågstrafik blir i "sagoberättelsen" något som tvingades på kommunen. Verkligheten var att kommunen inte ville ha Pågatågstrafik då man, felaktigt, trodde att det skulle hindra godstrafiken. I "sagoberättelsen" lovordas de utbyggnader av vägtrafiken som har skett, en mer kritisk berättelse hade självklart ställt frågan vad som hade hänt med miljö och annat om kommunen hade kunnat tänka sig att utveckla järnvägstrafiken istället.

Inte ens när det gäller rivningsraseriet blir berättelsen skeptisk till utvecklingen. Istället beskrivs mycket varsamt och förstående om hur nödvändiga besluten var.

När daghemsutbyggnaden beskrivs blir det snarast patetiskt. Att påstå att det inte fanns någon tanke på kvalitet när kraven på daghemsutbyggnad växte fram och att Ingvar Carlsson var den som först drev denna fråga är nästan komiskt.

I boken återges när uppretade föräldrar uppvaktade de styrande inför ett kommunfullmäktigemöte med krav på mer personal till förskolan. En beskrivning är att dessa krav hade drivits av Vänsterpartiet i flera år, med framgång i en budgetuppgörelse med socialdemokraterna, men också (när M och S samregerade) bara för att bli nerröstade av övriga partier. Den beskrivning boken väljer är att det bara var 3 politiker som ville tala med föräldrarna (Egil Ahl, Lars-Arne Christensson och Sven Lindkvist). Att föräldrarna valde ut de tre ansvariga politikerna nämns inte i boken, det passar väl inte in i "sagoberättelsen".

Som sagt, en underhållande läsning, ett starkt och ohämmat försvar för de styrande och därmed på sitt sätt ett tidsdokument.

Uppdaterades: 08 jan 2007