Johan Lönnroth i Trelleborg 1 maj 2006

Vänner kamrater

Enligt FN har de extremt fattiga minskat med 150 miljoner sedan 1990 eller från nära 30 till under 20 procent av världsmedborgarna. Klyftorna mellan länder mätt i nationalinkomst per innevånare minskar, mest tack vare snabb ekonomisk tillväxt i Kina och Indien. I Sydamerika har vänstern erövrat regeringsmakten i flera stora länder. I USA är Bush på stark nedgång i opinionen. Riksdagen kan få kvinnlig majoritet i höst. Höga oljepriser gör att fler åker kollektivt. Och våren har äntligen kommit till Sverige.

Men jag skall inte heller skönmåla. I Irak, Sudan och Palestina finns nöd, förtryck och terror. Arbetslösheten i Sverige går ner men den är ännu på tok för hög. Extrema arvoden och pensionsavtal fortsätter att ramla ut ur de privata och statliga storföretagens garderober. Klassklyftorna ökade 2004 och löneskillnaden mellan kvinnor och män har legat still nu i flera år. Detta trots att vi i riksdagsmajoriteten säger att vi vill ha ökad jämlikhet.

Så varför denna skillnad mellan ideologi och verklighet? Beror det på att politiker ljuger, att de vill något annat än vad de säger offentligt. Jag tror inte det. Orsaken är krafter som är starkare än den nationella politiken. Vi ska slå vakt om den nationella demokratin. Men den räcker inte till. Det går inte att återvända till gamla tider. Marx och Keynes är döda. De skulle vända sig i sina gravar om de hörde några av sina moderna uttolkare. Om Keynes sett de globala pengaströmmarna flertusenfaldigats hade han tvingats revidera sina teorier. Samma sak med Marx om han kunnat surfa på Internet.

Byggandet av motmakter till den globala kapital- och mansmakten kan inte ske bara inom nationalstatens ramar. Vi behöver ett starkare och mer demokratiskt FN som kan stoppa folkmord och skapa fred. Vi behöver internationella minimiskatter på kapital och energi. Att stärka arbetsrätt och kollektivavtal kräver liksom att bekämpa handeln med kvinnor och barn internationellt fackligt och politiskt samarbete. Men sådana beslut kan inte tas av en liten klick potentater i Bryssel eller New York. De måste diskuteras och förhandlas fram i allmänna val och beslutas av demokratiskt. Att bygga internationell demokrati är idag vänsterns viktigaste uppgift.

Sverige är ett rikt land! Vår genomsnittliga deklarerade nettoförmögenhet ligger i världstoppen (och mycket ligger på hemliga konton utanför statistikens räckvidd). Vi har världsrekord i bostadsyta per innevånare. Få av oss behöver äta mer än vad vi redan gör. Jag och många med mig äter för mycket. Stora behov av fler par skor och skjortor i garderoberna har de flesta knappast heller. Stora majoriteter har tillgång till bil, TV och mobiltelefon, vi lever i det materiella överflödets samhälle.

De stora eftersatta behoven finns inom vård, omsorg, skola och kultur. De tre partier som sedan 1998 format den politiska majoriteten i riksdagen och i de flesta landsting och kommuner är i stort sett eniga om det. Vårt krav på att den offentliga sektorn ska få 200 000 nya jobb är mot den bakgrunden lätt att begripa! De borgerliga partierna säger också att de vill ge mer pengar till skola, vård och omsorg. Det borde finnas en stor majoritet för att den offentliga konsumtionen ska öka snabbare än den privata.

Men enligt spådomarna från långtidsutredningen så händer något helt annat. Den privata konsumtionen ska öka från 140 000 i år till 210 000 år 2020 eller med 70 000 kr per innevånare. Den offentliga konsumtionen ökar med 6000 kronor per innevånare till 86 000 kronor 2020.

Men detta är ju alldeles galet!! Här påstår landets ledande ekonomiska experter att utvecklingen skall gå helt på tvärs mot vad folkmajoritet och alla etablerade politiska partier tycker! Varför har dom inte räknat med att pengar skall styras över mer till det offentliga? Är det för att räknenissarna själva är så prylgalna, eller köpta av kapitalet, att dom vill lura i oss att detta är vad vi måste rätta och packa oss efter? Jag tror inte det. Det finns två huvudorsaker till att verkligheten också här går på tvärs mot ideologierna, orsaker som dessutom gäller alla världens länder:

För det första har vi ett kostnadsproblem inbyggt i de moderna produktivkrafterna. Robotar och datorer gör att tjänster blir ständigt dyrare jämfört med varor: Det senaste 25 åren har kostnaden för sjuk- och tandvård ökat realt med 80 procent. Samtidigt har priset på datorer fallit med 60 procent. Så om den offentliga sektorn skall växa lika mycket eller mer än den privata så måste en ständigt ökande del av arbetet och inkomsterna överföras från privat till offentligt.

Jaha, då är det väl bara till att höja skatter! Men då är vi över på problem nummer två: De internationellt rörliga skattebaserna. Från LO till Svenskt Näringsliv är man ganska eniga om att Sverige inte kan höja skattenivån särskilt mycket utöver nuvarande nivå på drygt halva nationalinkomsten. Det är jättebra att skattemyndigheterna jagar giriga skattesmitares pengar i skatteparadisen. Ändå lär mellan 300 och 400 miljarder ligga kvar utanför myndigheternas räckvidd.  Jakten på dom pengarna kan bara bli riktigt effektiv om vi samarbetar över nationsgränserna. Vi ska göra allt för att behålla nuvarande skattenivå, men ensamma klarar vi inte att höja.

Så den nödvändiga överföringen av pengar och arbetskraft till skola, vård, omsorg och kultur måste tills vidare i huvudsak åstadkommas med andra metoder än höjda skatter. Det finns tre alternativ:

1. Privatisering. Detta är också något som pågår över hela landet oavsett politiska majoriteter.Åter ett bevis för politikens minskade makt. Men med privatisering följer större klass- och könsskillnader. Se till exempel på USA.

2. Ta mer betalt för offentliga tjänster.  Också detta har vi i vänstern varit emot, för skatter har utjämnat både klass- och könsskillnader mer än taxor. Men det argumentet har över åren blivit allt svagare. Kommunal barnomsorg används mest av medelklassen medan arbetarklassen har mer av privata lösningar. Eftersom överklassen lever längst går också allt mer av den skattesubventionerade äldreomsorgen dit. Könsmässigt är ökade taxor mer problematisk. Vi måste hitta lagar och taxesystem som flyttar pengar från män till kvinnor. En individualiserad föräldraförsäkring är en bra metod.

3. Det tredje sättet är att mobilisera arbetskraften i det som kallats den sociala ekonomin. Hemma där jag bor i Göteborg finns många undersysselsatta manliga pensionärer. Vi mår bättre själva och vi sparar pengar åt kommunen om vi släpps in i skolor och äldreomsorg. Människor med psykiska problem ingår i sociala kooperativ. I delar av vårt parti är man rädd att den sociala ekonomin hotar offentlig sektorn. Jag påstår att det är tvärtom. Social ekonomi frigör arbetskraft och pengar till de områden av skola vård och omsorg där behoven är störst.

Det finns inga enkla lösningar på detta omfördelningsproblem. Tar vi inte diskussionen gör vi som strutsarna på Lars Hillersbergs berömda bild på nationalekonomerna, sticker huvudet i sanden.

Vänner, kamrater.

Partierna tappar idag medlemmar. Svenska folkets förtroende för dem faller. Varför? Jag tror det handlar om en gapande klyfta mellan retorik och verklighet. Vi har blivit som reklambyråer som säljer åsiktspaket där omslagspappret skiljer sig mer än innehållet. Den nuvarande formen av samarbete mellan s, v och mp bidrar också till misstron mot politik, för förhandlingarna sker i slutna rum och ingen vet efteråt vem som ansvarar för vad. Vinterns debatt om penningpolitiken är ett annat exempel på oansvarighet. Några ledande politiker med statsministern i spetsen krävde låg ränta av den riksbank som de själva förbjudit att lyssna på vad de säger.

Jag träffar dagligen människor som är osäkra på vad de skall rösta på i årets val. De tycker att socialdemokratins enda mål verkar vara att behålla makten över staten och utnämningsmakten i de ideologiska statsapparaterna. Samt att hålla v och mp utanför regeringen. Men de tror inte heller på v och mp som båda vill att Sverige skall lämna EU. De tror inte hyeller på de vänsterpartister som tror sig ha uppfunnit den jobbskapande evighetsmaskinen, att offentliga jobb betalar sig själva. Eller på de miljöpartister som vill avskaffa pengarna och räntan.

Men få av dem jag pratar med tror mer på den borgerliga alliansen. Att påstå att sänkta skatter och bidrag till det kontinentala Europas nivåer skapar fler jobb, bättre offentliga finanser och högre ekonomisk tillväxt är inte särskilt trovärdigt i ett läge där Sverige i år ligger i EU-toppen i tävlan om bästa ekonomi. Det enda starka argumentet för att rösta på borgarna är att det kan vara nyttigt med maktväxling. Några letar förgäves efter ett brett och öppet vänsterparti som kan samla både frihetliga socialister och vänsterliberaler.

Men mina vänner, jag skall inte sluta mitt tal med dessa dystra tanker. Unga människor har aldrig förr varit lika politiskt engagerade som nu. De organiserar sig i nya former. Jag säger till de gamla etablerade partierna inräknat mitt eget: var inte rädda för det nya. Sök nya vägar och låt tusen blommor blomma. Ingen vet vart det bär hän. Och väl är det.

Leve första maj!

Leve den frihetliga vänstern!

 

Uppdaterades: 10 jul 2006