På kommunfullmäktiges möte i måndags hamnade återigen arvodesfrågorna i fokus. En splittring fanns i det borgerliga lägret angående om gruppledararvode skulle utgå till samtliga partier samt huruvida oppositionsrådet skulle ha bilförmån eller ej. I båda fallen blev det den återhållsamma linjen som segrade – och tur är väl det, arvodena har ökat på mer än tillräckligt ändå. Arvodesberedningens talesman Birger Lindgren har tidigare i kommunstyrelsen hävdat att de nya reglerna skulle innebära oförändrade eller t o m något sänkta nivåer medan kommunalrådet Bingsgård å andra sidan menar att det är klart att det kostar mer och att demokratin måste få kosta. Tur kanske att det ska göras en utvärdering av de nya reglerna.
Att demokratin måste få kosta är på ett sätt riktigt, men knappast då att det är arvodena som ska skjuta i höjden. Nej, att demokratin ska få kosta borde istället handla om att medborgarinflytandet får växa, att delaktigheten och tillgängligheten blir större. På vilket sätt skulle demokratin förbättras om arvodena höjs? Varför skulle det gynna demokratin mer än att t ex öka bidragen till studieförbunden, att förbättra informationen på kommunens hemsida, att utveckla biblioteksverksamheten?
En studiecirkel om Sverigedemokraterna. En studiecirkel om rasism och främlingsfientlighet. En studiecirkel om hur populismen får genomslag. Men också en studiecirkel om hur man ska kunna bryta trenden och hitta alternativ. Om hur vi som tror på mångfald hellre än enfald ska kunna slå tillbaka och stoppa rasismen varhelst den finns. Visst låter väl detta spännande!
Varannan torsdag med start 1 februari träffas vi mellan 18.30 och 21.00 i ABF:s lokaler, Johan Kocksgatan 5. Mer information kommer efter hand på hemsidan.
Vill du veta mer kan du skicka ett mail till [email protected] ellr ringa 0410-43398.
De lok och järnvägsvagnar som länge fanns kvar i Trelleborgs centrals banhall, ömt och omsorgsfullt vårdade av entusiaster, flyttades ifjol till Klippan. I den jubileumsbok som nyligen kom i brevlådan beskrivs det som att de har flyttats till ett ”nytt museum i Klippan”. Möjligen är det så det har beskrivits för kommunen, och i viss mån är det så som har avtalats, men verkligheten är helt annorlunda. Istället för ett museum står vagnarna undanstoppade i ett plåtskjul vid en grusgrop utan möjlighet för besökare att få tillträde. Jo, vissa besökare har tydligen hittat dit eftersom vagnmaterielen redan har fått objuden påhälsning.
Är kommunen medveten om hur lok och vagnar sköts? Följer man upp det avtal som finns om hur kommunens egendom ska förvaltas? Den möda som i många år har offrats på lok och vagnar kan snabbt bli bortkastad om inget görs. Flytten handlade väl inte bara om att få materielen bortom synhåll för ansvariga politiker?
ECPAT, vilket står för End Child Prostitution, Child Pornography and Trafficking in Children for Sexual Purposes, har på sin hemsida https://www.ecpat.se/fram.asp ett upprop för att öka barnpornografigruppens resurser.
Texten i uppropet är enligt följande: Varje polistillslag mot barnpornografi innebär 100 000-tals bilder och filmer att granska. På Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp arbetar tre arbetstyngda poliser. Just nu har de arbete för minst två år framåt. De unga offren på bilderna får därmed vänta länge på att eventuellt identifieras. En del kanske fortfarande utsätts för övergrepp. Så behöver det inte vara. Skriv under ECPAT Sveriges upprop för mer resurser till polisens barnpornografigrupp!
Vänsterpartiet Trelleborg har ställt sig bakom uppropet. Det kan du också göra genom att gå in på deras hemsida!
På Trelleborgs kommuns hemsida finns sedan flera år tillbaka protokoll från de flesta nämnderna. Det ger en möjlighet för medborgarna att få en insyn i de beslut som fattas, och det är positivt. Fortfarande återstår dock några nämnder, protokoll från byggnadsnämnden och individ- och familjeomsorgsnämnden finns inte på hemsidan och inget av kommunens bolag låter sina protokoll finnas med.
Ofta består de beslut som tas av en hänvisning till bakomliggande dokument, vilka saknas på hemsidan. För att öka informationen och insynen hade det varit en fördel om även dessa beslutsunderlag fanns tillgängliga på hemsidan.
Principen för publicering av protokoll på hemsidan borde vara att, efter hänsyn tagen till PUL, allt som är en del av beslutet och samtidigt är offentligt också skulle finnas tillgängligt. Enkelt uttryckt handlar det om att på ett smidigare sätt få tillgång till samma material som alternativt kan begäras fram som papperskopior.
Jag föreslår därför att informationen på kommunens hemsida förbättras genom Att samtliga nämnders och helägda bolags protokoll publiceras Att de protokoll som publiceras även skall innehålla eller länka till de bilagor som är en del av besluten
Så har då den första delen av jubileumsboken nått ut till hushållen. Av någon anledning har boken delats upp i två delar. Man skulle kunna tro att detta beror på att den gamla majoriteten ville styra åtminstone en del av bokens innehåll, dess utformning har i varje fall fått en sådan tendens.
Boken är lättläst för att inte säga underhållande. Men den uppgift boken borde ha, att spegla Trelleborgs nutidshistoria, är mer förpliktigande än att bara skapa underhållning. Faktainnehållet borde vara korrekt och den historia som skildrades borde vara mer neutralt återgiven och inte så ensidigt vara ett försvar för den förda politiken. Bokens innehåll blir en engagerad, men okritisk och oseriös, betraktelse och därmed på sitt sätt naturligtvis ett tidsdokument. Möjligen har Egil Ahl inte bara stått för förordet utan också varit med och påverkat "sagoberättelsens" innehåll.
Sakfelen är många, men i och för sig kanske det inte spelar så stor roll att en järnvägskarta är fel, att det är fel årtal angående införande av 40-timmarsvecka, att schlagerförfattare har blandats ihop, att felaktiga uppgifter om Lenin finns med för att ta några exempel. Det är i så fall mer besvärande hur hela texten har vinklats.
Det faktum att Trelleborg blev utan lokal tågtrafik och nu står utan Pågatågstrafik blir i "sagoberättelsen" något som tvingades på kommunen. Verkligheten var att kommunen inte ville ha Pågatågstrafik då man, felaktigt, trodde att det skulle hindra godstrafiken. I "sagoberättelsen" lovordas de utbyggnader av vägtrafiken som har skett, en mer kritisk berättelse hade självklart ställt frågan vad som hade hänt med miljö och annat om kommunen hade kunnat tänka sig att utveckla järnvägstrafiken istället.
Inte ens när det gäller rivningsraseriet blir berättelsen skeptisk till utvecklingen. Istället beskrivs mycket varsamt och förstående om hur nödvändiga besluten var.
När daghemsutbyggnaden beskrivs blir det snarast patetiskt. Att påstå att det inte fanns någon tanke på kvalitet när kraven på daghemsutbyggnad växte fram och att Ingvar Carlsson var den som först drev denna fråga är nästan komiskt.
I boken återges när uppretade föräldrar uppvaktade de styrande inför ett kommunfullmäktigemöte med krav på mer personal till förskolan. En beskrivning är att dessa krav hade drivits av Vänsterpartiet i flera år, med framgång i en budgetuppgörelse med socialdemokraterna, men också (när M och S samregerade) bara för att bli nerröstade av övriga partier. Den beskrivning boken väljer är att det bara var 3 politiker som ville tala med föräldrarna (Egil Ahl, Lars-Arne Christensson och Sven Lindkvist). Att föräldrarna valde ut de tre ansvariga politikerna nämns inte i boken, det passar väl inte in i "sagoberättelsen".
Som sagt, en underhållande läsning, ett starkt och ohämmat försvar för de styrande och därmed på sitt sätt ett tidsdokument.